Behöver

bara skriva en sak... Blev så glad när du hörde av dig i fredags, trodde inte du skulle göra det. Förstår att du mått dåligt över det som hände, men jag tror också att du känner som jag, att det känns så rätt, vi är som två pusselbitar som är skurna efter att passa perfekt bredvid varandra, vi är som två länkar som ska sitta ihop för att kedjan ska bli hel... Jag saknar dig så när vi inte ses eller hörs men dagarna går av nån anledning ändå och vardagen flyter på, sen när du dyker upp i mina tankar är det som ett knytnävsslag i magen, en påminnelse om något jag aldrig kan få.... Att hitta ngn man trivs så enormt bra med på alla stadier har jag gjort en gång tidigare i mitt liv... Han var min, jag var så otroligt lycklig, jag lät mig själv falla som aldrig tidigare (och heller aldrig senare), jag njöt av varje sekund jag hade honom i min närhet till den ödesdigra kvällen han berättade att han var kär i vår bästa vän!?!! Jag försvann i mitt inre och bestämde mig där och då att aldrig mer lita på någon, att aldrig mer känna så, att aldrig mer tillåta mig själv att bli sårad på det viset.... Jag har kunnat hålla det i många år, hållt mig på lagom avstånd, inte känt någonting... Sen kom du.... Och även om jag skulle vilja så får jag inte, vi får inte, varför möttes våra vägar om vi nu inte får uppleva dem tillsammans? Jag förstår inte, vad var tanken? Vad är det för lärdom jag ska få av detta? Är det inte slöseri att inte försöka? Ge det en chans? Nä, jag blir inte klok....