Ljusen

har brunnit ner... Du har precis lämnat mig, du som får mig att må så bra, du som får mig att skratta, du som ler mot mig på ett sätt som bara du gör, detta underbara leende som jag älskar och har älskat från första stund. Det finns ingen sorg i det, bara ett underbart, vackert leende! Vad har jag gjort för att få se det? Vad annat ska jag göra, säger du... Klart jag mår bra när jag ser att du mår bra och är glad i min närhet, vill bara att det ska vara, inte bara ett ögonblick, jag vill vakna till detta leende men inser att jag aldrig kommer att få göra det så ja, bakom mitt glada leende döljer sig en sorg jag aldrig kan komma över, en sorg över att jag aldrig kan få ge dig allt jag vill ge dig.... Men sorgen i mitt hjärta är det ingen som kan se... 

Jag ger det jag alltid kunnat ge och jag öser ur en aldrig sinande källa, skulle bara önska att jag någon gång kunde få mer, mer än bara ett ögonblick, mer än bara någon timme här och där, vill somna vid din sida, vill vakna upp och mötas av ditt underbara leende över att vi får möta ännu en dag tillsammans... Drömmar? Ja, jag vet, men även jag kan väl få drömma ibland??