Orkar inte fundera mer, vill inte vara ledsen, orkar inte känna... Älskar och saknar men det hjälper inte, den fantastiska tiden känns som bortblåst... Vet inte vad som gjort det, vill inte lägga någon skuld, tycker så enormt mycket om dig!! Ville aldrig att det skulle bli såhär, ett spel där någon måste vinna och någon förlora... Tror vi är förlorare båda två, det skulle bli och kunde blivit det bästa som hänt men någonstans tappade vi varandra och vi som kunde prata om allt kan inte ens prata i telefonen.... Vad hände? Var det vardagen som plötsligt gick upp för oss? Eller stressen att gå för fort fram? Eller känslan att tränga på? Det enda jag vet är att vi just nu inte förstår varandra och att det bästa kanske är att låta kärleken tyna bort av sig själv? Vet inte hur jag ska klara det... Jag upplevs som kall nu men det sista jag vill är att göra dig illa... Mitt försvar säger du, ja, så är det nog, men hur ska jag annars överleva tanken på att du inte finns vid min sida?
Vill inte såra men måste dra mig undan i mitt skal ett tag... Förlåt...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar